Begravning

Sorgligt men sant så har vi varit på en Afrikans begravning.En personal på Centret vars pappa tog sitt egna liv.
Lite lustigt kändes det att bli inbjudna men vi tackade ja. Och blev påklädda afrikanska kläder som består av två tygstycken med mycket färg, en runt midjan som en kjol och den andra som en scarf för att dölja axlar. Vi plus några från personalen och fyra barn från centret klättrade upp i bilen och stod på ett flak hela vägen till begravningen som låg långt bland alla kaffe plantor och bananträd. Det farligaste vi gjort på hela resan.

På vägen dit mötte vi upp bilen som hade hämtat mannen i kistan, det var inte en fin begravnings bil utan en truck med flak där kistan låg och på kistan stod några av de män som skulle till begravningen och hade varit med och hämtat liket på sjukhuset. Fram tills nu kändes det hela faktiskt ganska flummit, men när vi svänger in i byn där familjen bodde och själva sermonin tog allt en helt annan vändning.
Vi möts av det hemskaste skriken jag någonsin hört och en hel familj som sitter tryckta mot en vägg och verkligen skriker ut sin sorg. Här visar man sina känslor och håller inte inne med nått. Döttrarna till den avlidne skrek kastade sig på marken slog med händerna. Det blev verkligen en känslosamt och svårt att hålla tårarna tillbaka. Att ta sitt egna liv här i Afrika är tydligen en synd och därför ville ingen från kyrkan delta, därför var det en av personalen från Kilicenter som höll i psalmerna och en granne från byn som fick hoppa in som "präst". Allt var otroligt vackert, kvinnorna bar mycket färger och särmonin hölls utomhus bland grönt och blå himmel.
Vi kände oss lite obekväma i början eftersom vi under en kort stund fick all uppmärksamhet, men efter ett liten tag fanns vi inte längre vilket va skönt, det känns till och med som att familjen uppskattade våran närvaro. Tydligen fint att ha Vita på sin begravning så fotografen tog ett foto med bara oss på.

Skriken va verkligen hemska och efter ett tag kändes det nästan som kvinnorna tävlade om vem som kunde skrika högst. Men varje skrik skar värkligen i hjärtat. Begravningen var med öppen kista. Riktigt tungt eftersom mannen hade hängt sig bara för två dagar sedan och sjukhuset hade inte tvättat honom. En del av begravningen gick ut på att alla skulle ta ett varv runt kistan och lägga en summa pengar till familjen i en liten krans. Vi har nog aldrig sett en så död människa. Han hade vitt kladd i munnen, blod från näsan och stora sår efter snöret som han hängt sig i, det gjorde ont att behöva se barnen se sin pappa i det siktet. En sed vi inte riktigt förstod oss på. En annan sak som var mycket fint var att hela byn kom till begravningen, skojar inte om jag säger att det var över 100 pers. Tydligen är detta ganska få på en begravning eftersom alla grannbyar också brukar delta, men eftersom han hade hängt sig så ville inte alla stötta. Allt avslutades med att vi blev bjudna på mat. Kött, ris och bönor. Jätte svårt att äta snyggt med händerna. Vi lämnar allt i tystnad och undrar nog fortfarande lite vad vi har varit med om.

Kram Ebba och Wilma